När jag såg kullplaneringen mellan Grys föräldrar så förstod jag såklart att det kunde bli en väldigt trevlig och spännande kull, men det var inget jag fastnade för då. Sen gick det ett bra tag och när Gry var 3-4 veckor föll jag pladask för henne och kunde inte sluta tänka på henne. Det slutade med att jag kände att jag var tvungen att visa intresse på henne och bara ett kort tag senare fick jag beskedet att hon var min om jag fortfarande ville ha henne. Självklart! Hennes föräldrar, Troja och Melker, är kaniner jag alltid hållit ett litet extra öga på för de är otroligt coola individer, så det ska bli väldigt spännande med Gry.
Om Gry
Gry är otroligt mycket. Hon är överallt, nyfiken men samtidigt supernervös och fruktansvärt känslig. När hon flyttade hit var hon cool som få, men när hon började bli könsmogen flippade det över helt och periodvis har jag inte kunnat hantera henne över huvud taget utan att hon har fått fullständig panik. Jag har fällt många tårar i frustation över att jag inte vet hur jag ska kunna få henne att förstå att det är okej med beröring. Fortfarande har vi väldigt långt kvar, men hon har börjat lita lite på mig och nu ett tag har jag kunnat klappa henne i buren och bära ut henne i hagen utan att hon andas hysteriskt och försöker fly. Jag valde att kastrera henne vid 6 månaders ålder eftersom hon är som hon är och jag tror att hormonerna förvärrar det ytterligare, plus att jag inte vill riskera att det nedärvs. Nu håller jag tummarna för att vi ska kunna bygga upp ett band mellan oss och att hon ska acceptera livet.
Gry är det snyggaste jag sett, hon är väldigt högrest och har superlånga ben. När hon flyttade hit var hon en väldigt liten donna på 800-900 gram, men hon har vuxit på sig rejält och ligger på 2,5 kg nu vid 6 månaders ålder. Hon har även börjat bredda sig så hon är inte så tanig längre och blir bara snyggare hela tiden.
Gry som hoppkanin
Eftersom Gry är hemskt lättstressad och var ännu mer som ung så dröjde det ända till hon var 8 månader gammal och kastrerad innan jag vågade prova att hoppa igen. Innan dess var hon en fara för sig själv och det gick helt enkelt inte att utsätta henne för det. Hemma gick det sådär men eftersom hennes mamma Troja haft svårt för träning hemma men fungerat bra på tävlingar så chansade jag. I mål kom vi relativt lugnt på 2+0 och precis utanför placering, känslan och lyckotårarna kommer jag sent att glömma för det är något av det bästa som hänt. Därefter klättrade hon snabbt i klasserna och framför allt i svårklassen började självförtroendet verkligen lysa. Med bland annat en vinst i Sollentunacupen har hon verkligen bevisat för mig att hon är någon att räkna med. Nu är hon elitklassad och för stunden märks hennes hjärnspöken av igen, men jag är övertygad om att de kommer att försvinna med tiden och jag hoppas att hon så småningom hittar tillbaka till självförtroendet. Hon är väldigt häftig att hoppa med och min uppgift är att störa henne så lite som möjligt. Får hon koll på nerverna igen så kommer hon bli en farlig konkurrent.